På bondgården i Bälinge har djurhållningen gått i arv från generation till generation. Gamla traditioner förs vidare samtidigt som nya idéer utvecklas. Under senare år har gården tagit steget till djurpark och ekofarm med fokus på självhushållning. Som en röd tråd genom allt löper kärleken till jorden, djuren och naturen.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Per Lundström, Taigapic

På en höjd, med en vidsträckt utsikt över Luleälven, finns ekofarmen i Bälinge som lockar besökare året om. I hagen bakom huset och längst ner vid vattnet betar fjällkorna. I en annan hage bräker lappgetter, får och lamm. Linderödsgrisarna bökar i sitt grönområde vid mormors och morfars stuga och runtom på gården finns också Bjurholmshöns, shetlandsponnyer, hundar och en katt.

På bondgården i Bälinge har en ny generation tagit vid och utvecklat konceptet till något alldeles extra, tillsammans med gårdens fyrbenta familjemedlemmar.

– Precis som Skansen och Kolmården så är vi en djurpark, men på riktigt! Djuren är en självklar del av familjen och hela tillvaron snurrar kring deras skötsel och behov. Vi använder våra djur på så många sätt som möjligt i vår verksamhet, säger Britta-Karin Jakobsson.

Hon har vuxit upp bland mjölkspenar och bräkande får och är den som nu basar över ekofarmen, tillsammans med sambon Thomas Holmbom.

Han är akademikern som gjort chefskarriär och till slut landade med fingrarna i myllan och fötterna på jorden.

När jag jobbar med att coacha chefer i näringslivet får jag ofta höra att de drömmer om just det liv som jag och Britta-Karin lever. Ett liv nära djur och natur, säger Thomas.

Han och Britta-Karin bor i den stora gårdsbyggnaden tillsammans med några av de hemmavarande barnen. I den lilla stugan intill huserar Lisbeth och Staffan Jakobsson - Britta-Karins föräldrar.

– När barnen var små var mammas och pappas närhet ovärderligt. De har hjälp mig mycket med barnpassning, säger Britta-Karin och berättar att föräldrarna fortfarande är delaktiga i arbetet på gården. Precis som deras föräldrar före dem.

På bondgården börjar alla dagar tidigt på morgonen. Britta-Karin går över gårdsplanen till ladugården för att mjölka alla kor. Efter morgonens bestyr väntar förmiddagsfikat, då alla som jobbar på gården samlas för en fikastund i restaurangen.

Förut var det alltid mormor Lisbeth som dukade upp till niofrukosten vid sitt köksbord för make, barn, barnbarn och dräng. Frukosten bestod av korv och potatis eller smolanedi, den norrbottniska specialiteten som består av tunnbröd som bryts ner i mjölk och serveras med lingonsylt.

Frukosten har bytts ut mot kaffe, men stunden tillsammans är densamma som förr. Man fikar och planerar det fortsatta arbetet för dagen. Den ena dagen är aldrig den andra lik och på gården finns alltid löpande arbete att göra, som stängsling och att samla in hö för ensilering. Det hjälps alla i familjen åt med.

– Jag brukar själv inseminera våra kor och idag har jag gjort en dräktighetsrunda bland kossorna. Åtta av dem är dräktiga! säger Britta-Karin.

Hon har jobbat på gården mer eller mindre i hela sitt liv och tog så småningom över driften helt.

– I tonåren drömde jag om att bli journalist men under gymnasiet kände jag starkt att det var på gården jag hörde hemma, så jag sökte in till lantbruksskolan istället. Efter att ha jobbat på en fårfarm på Island anställde mamma och pappa mig. På den vägen är det.

Det är en väg som Britta-Karin aldrig ångrat. Som bonde lever man både ett fritt och bundet liv, man styr över sin egen arbetsdag men kan inte ta vare sig sovmorgon eller ledigt hur som helst för att exempelvis åka iväg på semester.

– Arbetsdagen tar sällan slut förrän det är dags att gå till sängs, men det är en livsstil som passar oss, konstaterar Britta-Karin och Thomas som inte bara sköter djur utan också driver restaurang, med mjölkning som huvudnummer.

De har ständigt nya idéer och snart är deras eget mejeri i drift. Liksom en liten hotellrörelse.

Något som paret brinner lite extra för är att lära ut gamla kunskaper om självhushållning till besökarna.

– Vi vill lära andra hur växter och djur ska hanteras från jord till bord. Vi vill förmedla kunskaper om en bra djurhållning från födsel till slakt och lära ut gammal kunskap som håller på att gå förlorad. Hur många är det idag som vet hur man klipper klövar?

Britta-Karin och Thomas ser ingen konflikt i att äta upp djuren som står dem så nära hjärtat, även om de ömmar lite mer för vissa av dem – som flasklammet Lill-Kickan som vuxit upp på deras köksgolv.

– Det är trots allt viktigt att komma ihåg att djur är djur och inte människor. När vi vet att djuret haft det bra under sin livstid, och att det slaktats på ett humant sätt, kan vi både sälja och själv äta köttet med gott samvete.