Kristallkronor och tidstypiska möbler anger tonen och historiens vingslag sitter i väggarna. Järnmalmens väg ut i världen tog sin början här. Det var kring Meldersteins herrgård som ett nytt samhälle växte fram, runt järnbruket på 1700-talet. Det var här den första järnmalmen förädlades. Och allt började med en liten sten.

Lummig grönska omger den historiska byggnaden som ligger utanför Orrbyn i Råne älvdal. Här både vaknar och somnar man till Bjuråns porlande vatten. Katarina Thingvall var 12 år när hennes pappa tog henne till den gula herrgården för första gången.

–”Det här har jag köpt” berättade pappa och sedan dess har jag tillbringat alla mina lov på den här magiska platsen.

Katarina växte upp i Skåne, men när hon bildade familj och ville flytta hem så var det till Norrbotten hon ville flytta. När Katarina fick chansen att ta över den fest- och konferensverksamhet som hennes pappa och farbror byggt upp var hon inte sen att tacka ja.

Katarina har en särskild anknytning till platsen, som finns här tack vare hennes anfader Karl-Johan Thingvall. Berättelsen är som saga, som börjar med en magisk sten.

På 1600-talet fanns bara 20-talet gårdar i den fattiga och vidsträckta bygden längs Råneå älvdal, där det vid den här tiden rådde svält. Bybon Per Andersson gav sig ut på en vandring för att se om det gick att idka byteshandel längs vägen.

Vandringen tog honom till Malmberget där han bland annat träffade samer, som gav honom en sten i gåva. När Per Andersson återvände visade han stenen för kyrkoherden, som var socknens viktigaste man. Där blev stenen kvar och glömdes bort. Tills den dagen när löjtnant Karl-Johan Thingvall bad kyrkoherde Blix om hans dotters hand.

– Min anfader var hitskickad för att hålla koll på ryssen och när han blev giftassugen var kyrkoherdens dotter ett lämpligt parti för en officer, säger Katarina Thingvall, som bär samma förnamn som den blivande hustrun.

– Det är där både min och malmens historia i Norrbotten tar sin början. När Karl-Johan fick se den lilla stenen som stannat i kyrkoherdens ägo anade han att det var något speciellt med den. Han skickade en expedition till Malmberget för att undersöka fyndigheten. Min anfader gjorde den första inmutningen i Malmberget, i samma berg som LKAB än i dag bryter järnmalm.

Katarina säger att Karl-Johan varken hade kunskap om gruvbrytning eller pengar, men av en lycklig slump befann sig Jonas Meldercreutz på en annan expedition i de outforskade delarna av norra Sverige. Männens vägar korsades och Meldercreutz, som hade gott om pengar, fick också med sig kompanjonen Abraham Steinholtz, som var industriman och duktig i bergmekanik. Han fick bidra med kunskapen!

Namnet Melderstein är en mix av de bådas namn.

Järnbruket etablerades på sin plats tack vare den nödvändiga vattenkraften och närheten till havet. Malmen transporterade bland annat med ren och ackja från Malmberget, innan den förädlades på bruket och skeppades vidare ut i världen.

Brukspatronen bodde i herrgården och på området fanns sågverk, smedjor och arbetarbostäder. Rester av byggnaderna finns fortfarande kvar på gården.

– Den lilla bygden med 20-talet hus växte med hundratals arbetare som värvades till bruket. Idag tror man att 20.000 människor har sitt ursprung i Melderstein, säger Katarina, som själv är en av dem.

Hon är den nionde generationen i rakt nedstigande led efter Karl-Johan Thingvall.

När järnvägen drogs genom landet hade järnbruket i Melderstein spelat ut sin roll och bruksdriften lades ner 1892.

– Efter det har här bland annat varit skolhem, vårdhem och storjordbruk. Tills min pappa och farbror köpte herrgården när jag var 12.

Herrgården renoverades varsamt i tidstypisk anda och har sedan dess drivits som en fest- och konferensanläggning. Sedan några år tillbaka bor Katarina och hennes familj på gården, där hon också driver verksamheten.

Här bjuds det upp till bröllopsvals och här ordnas konferenser där god mat är en självklar ingrediens för en lyckad tillställning. Människor kommer till Melderstein för att gå på retreat, och för att njuta av lugnet och de vackra omgivningarna. Här finns 13 hotellrum, några ställplatser för husvagnar och en sommarrestaurang som serverar husmanskost.

– De flesta kommer hit för den härliga miljöns skull. Kanske för en lunch, eller för övernattning med ett sällskap. Det är lika populärt att hyra hela herrgården året om, säger Katarina.

Och den magiska stenen, som var upprinnelsen till allt?

– Den finns tyvärr inte kvar. Ingen vet vad som hände med den.

Text: Birgitta Lindvall Wiik